Jag definierade mig som bisexuell tjej mina första 18 år och det var jag rätt nöjd med. Sen följde två år av könsidentitetskris innan jag slutligen bestämde mig för att jag var flata, punkt slut. Men det var inte helt okomplicerat och jag var usel på att praktisera en lesbisk livsstil. När jag var 24 år snubblade jag över orden intergender och queer och kände att jag hittat hem. Men vid 28 års ålder valde jag ändå att påbörja en könsutredning och fick mindre än 8 månader senare diagnosen transsexualism fastställd - något jag faktiskt inte riktigt trodde skulle ske eftersom jag inte ser mig som själv transsexuell. Men jag välkomnade diagnosen som jag trots allt var ute efter att få eftersom ville ha tillgång till vård. Jag har i flera år vetat att jag vill genomgå en mastektomi medan jag var lite mer osäker på hormonbehandling. Men jag valde ändå att påbörja den och det kändes rätt bra.
När det gäller juridiskt kön hoppas jag innerligt på att Sverige ska införa en tredje könskategori. Jag ser mig oftast som något annat än man eller kvinna. Jag är en sorts icke-kvinna. Är mer kille än tjej. Ibland definierar jag mig som transkille och trivs rätt bra med det just nu. Men kön är föränderligt och jag kommer säkert inte vilja bli läst som kille resten av livet. Androgynitet och intergenderbegreppet är det jag, trots min diagnos och hormonbehandling, identifierar mig mest med. Men som det ser ut idag i Sverige måste man vara man eller kvinna och då känns det mer rätt att vara kille. I alla fall när det kommer till mitt namn och hur andra uppfattar mig. I vissa stunder känner jag mig verkligen som en kille (hur nu det kan förklaras).
Jag ser det inte som att jag har slutat min resa eller att jag nu skulle stanna i den här könsidentiteten resten av mitt liv. Nej, kön är föränderligt och det är jag med. Det enda jag vet är att jag är queer och att kön är stort och viktigt men samtidigt ingen sanning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar