Pappa?

Jag vet att jag inte är en typisk transsexuell. För jag ser mig mer som ett mellanting. Förvisso mer som en kille än som en kvinna, men ändå någonting annat. Jag kan inte förklara det, det finns inga ord. Om det var möjligt att ha ett X i passet istället för ett K eller ett M, då skulle jag ansöka om det direkt. Det går ju i andra länder (villkorat på diverse vis) men än så länge inte i Sverige. Jag är dock övertygad om att det i framtiden kommer att vara en möjlighet.

Det svenska språket är oerhört könande. Det finns få könsneutrala titlar, särskilt när det kommer till familj. "Syskon", "barn" och "förälder" går att använda i många sammanhang men hur använder man dem direkt till en person? I många familjer är man titeln, inte sitt förnamn. Ett barn kallar sin förälder mamma eller pappa, inte förälder, i dagligt tilltal. "Jag vill hem till min förälder" eller "hej förälder" är inte vanligt förekommande. "Älskade syster" eller "hej bror" används istället för "mitt älskade syskon" eller "hej syskon". "Barn" är lite enklare. Det kan jag använda i stor utsträckning utan att det blir konstigt eller styltigt i omvärldens ögon.

Jag har inga barn ännu men jag vill verkligen bli en förälder. Och det pågår försök. Frågan är vilken titel jag ska ha. I flera år har jag känt ett enorm motstånd mot titeln "pappa". Jag tror att det handlar om min egen usla relation med min far (han var frånvarande men ändå närvarande och redo att ställa till bråk eller bara uttrycka sig nedvärderande om mig, min mamma eller världen i stort). Det handlar också om att jag i princip inte har någon vän eller bekant som har en god relation till sin pappa. Pappor slår sin barn, pappor är rasister och homofober, pappor visar ingen kärlek, pappor är aldrig hemma. Jag kan helt enkelt inte relatera till en pappa-roll. Att vara en pappa innebär att vara en dålig förälder. Men jag ser ju folk omkring mig som är pappor och som verkar vara något annat än det där som jag växte upp med. Kanske kan man vara pappa på flera olika sätt?

Ett tag övervägde jag att vara en mamma trots min könsidentitet. För mamma är värme och kärlek. Men samtidigt skulle det kännas konstigt för mig. Så jag har funderat på om det går att mynta en könsneutral term. Mappa kanske? Eller förrä? Samtidigt är jag rädd för att inte bli självklar i mitt barns liv. Särskilt om det inte är jag som föder barnet och därmed inte bidrar med en enda ynka biologisk del. Blir jag förälder på riktigt om jag samtidigt dessutom inte förhåller mig till de språkliga regler som finns? Här och nu i Sverige skapas familjer genom biologi och genom språk - om jag vägrar båda, vad händer då? Även om jag rent juridiskt skulle bli en vårdnadshavare, vad skulle hända i kontakt med omvärlden? Och vad skulle barnet tänka när det blir äldre och lär sig att det bara finns mammor och pappor? Faller jag bort då? En av mina stora ångestscenarion är att ha en tioåring som skriker "du är inte min förälder" till mig. För på vissa sätt har ju barnet rätt. Missförstå mig inte: för min del är familj inget som har med biologi att göra. Men jag vet att många andra anser att det är något som hänger ihop. Och tänk om mitt barn blir en sådan som tänker på det sättet? Det skulle vara oerhört smärtsamt.

Jag landar i att nog se mig själv som en pappa trots allt. Men då får jag å andra sidan dåligt samvete gentemot den queera revolutionen. Men märk väl alla queers: jag tänker vara en pappa vare sig det är jag som föder barnet eller ej.