Könsfascismen - reflektioner jag gör i mina möten med omvärlden

Jag har levt som både tjej och kille (och som en person som är svårplacerad och därmed tvingas lyssna på främlingars analyser av och frågor om min könstillhörighet). Som en person som har gedigen erfarenhet av hur andra människor förhåller sig till en utifrån ens kön kan jag raskt konstatera: det här samhället och många, många människor behandlar män och kvinnor fundamentalt olika. Det var inte en nyhet för mig men trots mina 17 år som uttalad feminist med en tydlig analys av könsmaktsordningen och andra strukturer blir jag fortfarande förvånad över hur stora skillnaderna är. Här är ett fåtal exempel:

• Jag ges mycket mer plats och service. Folk lyssnar när jag talar på ett helt annat sätt. Mina ord väger tyngre nu. Folk ber aktivt om min åsikt i mycket större utsträckning än tidigare och jag blir inte avbruten lika ofta. Och tjejer vill helt plötsligt serva mig på ett helt annat sätt: i jobbsammanhang eller på fritiden så är det plötsligt tjejer som hämtar kaffe åt mig och liknande. Det känns ärligt talat jävligt obekvämt.
•  Plötsligt är jag en helt annan person i relation till min hund. När jag pussar honom på huvudet eller pratar med bebisröst så får jag antingen ett "aaaaaw, vad gulligt!" från tjejer eller ett "va fan, är du någon jävla bög eller?" från alla möjliga. Innan kunde jag gulla hur mycket som helst utan någon som helst reaktion.
• Jag är mer våldsutsatt och råkar hela tiden mucka gräl med andra killar av misstag. Min feministiska strategi om att tränga mig förbi män, putta undan män som står för nära eller att inte be om ursäkt om jag råkar trampa en kille på foten på krogen är plötsligt inte acceptabel. Bara att råka se en annan kille i ögonen kan räknas som en invit till ett bråk. Det är ett helt jävla heltidsjobb att ursäkta sig inför andra män och säga saker som "förlåt mannen, det var inte meningen". Dessutom: helt plötsligt ber män mig om ursäkt när de råkar gå in i mig. Det är något nytt.
• Jag förväntas vara tekniskt kunnig, initiativrik och fysiskt stark. Visst, jag är starkare än innan jag började på testo men det betyder inte att jag alltid vill eller orkar släpa alla mina tunga grejer helt själv.
• Alla argument om hur män och kvinnor i grunden är olika faller platt. Särskilt om hur olika våra kroppar och sinnen är. För en tid sedan var jag med i en tävling där en av grenarna var att dricka tre stora glas vatten på snabbast tid. Jag tävlade mot två tjejer och vann. Efteråt säger den ena till mig att "Jag förstod direkt att du skulle vinna över oss. Ni killar dricker liksom vatten på ett helt annat sätt än vad vi tjejer gör. Ni kan ta in mer, snabbare. Det är något med munnen liksom." Mig veterligen har inte min testosteronbehandling förändrat storleken på min mun eller mitt svalg.
• När jag dj:ar nu för tiden är det mycket färre snubbar som kommer och ska mästra. Plötsligt är jag viktig på ett helt annat sätt och nu kan snubbar fråga om vad det är för låtar jag spelar. Innan låtsades de alltid känna igen allting jag spelade eller dissade hela mitt set.

Den här listan skulle kunna göras lång och jag kommer förmodligen att göra mig ännu fler erfarenheter kring detta. Och jag har mycket att tänka på i relation till att vara en feministisk kille (men mer om det en annan dag). Kontentan av detta inlägg är helt enkelt att människor skapar kön och att det sker dagligen i samtal och genom interaktion. Det har för mig blivit ännu mer tydligt att det är i relationen mellan människor som normer och förväntningar kring kön skapas och upprätthålls. Jag är glad att ha gjort mig den här erfarenheten: jag har en relativt unik chans att få betrakta, uppleva och analysera isärhållandets princip, den heterosexuella matrisen eller vad man nu vill kalla den. Jag tänker förvalta dessa erfarenheter väl och sedan använda dem till att krossa könsmaktsordningens grundvalar.