Det finns inga könsroller längre i Sverige

Jag har inte hunnit med att skriva på flera veckor. Min ambition om en levande (och välbesökt) blogg väntar på att infrias. Men även om jag inte hinner skriva så hinner jag läsa. Som den här artikeln på Newsmill av Maria Settergren. Artikeln har titeln Det finns inga könsroller längre i Sverige. Det är lite oklart vad avsändaren är ute efter men jag tror att hon efterlyser en större acceptans för feminina kvinnor som lever med maskulina män i ett traditionellt, heterosexuellt äktenskap med tydliga könsroller. Och så ska genusvetenskapen avskaffas. Inte ett helt glasklart resonemang och jag förstår inte hur könsneutrala toaletter leder till samhällets undergång. Men det är helt klart underhållande läsning.

För mig, som bryter mot förväntade könsroller (och som gjort det både som kvinna och som man), så känns det hela väldigt förbryllande. I min värld så finns det stor acceptans för, ja till och med en förväntan på, att leva enligt könsstereotypa mönster. Kanske ska jag och Maria byta världar med varann. Jag tycker att den bild hon målar upp låter lockande (om än lite väl heterosexuell). Fast mina få queera och feministiska frizoner vill jag nog plocka med mig. Tror inte heller att Maria skulle uppskatta dem - även om femmes har en självklart plats och ingen höjer på ögonbrynen åt en tjejig tjej där. Fast de kanske kvalar in som "plutmun - och bröstopererade flickor som klär sig och målar sig som strippor" enligt Settergren? Jag vet tyvärr inte om hon tycker att det är bra eller dåligt att vara en sådan kvinna - det framgår icke av hennes text. Men följ mig alla femmes, trans, bois, genderfuckers, queers och andra subversiva element; Maria Settergren har hittat en värld vi kan trivas i!

Om testo: vilka effekter är bestående?

Det är märkligt att det finns så lite kunskap om testosteronbehandling för ftms. Detta märks inte minst på alla frågor och rykten kring testo som florerar på nätet. Är det så att läkarna missar att föra ut eventuell kunskap till patienterna eller är det så att inte heller läkarna har särskilt bra koll på detta relativt nya område? Jag tänker till exempel på skillnad mellan gel och sprutor ifråga om effekt, vilka effekter som är permanenta, varför människor reagerar olika på en och samma dos och vad som händer med ens fertilitet. En vanlig historia som läkarna drar är att alla effekter av testo går tillbaka om man slutar, förutom röst och klitoristillväxt. Detta stämmer inte. Det är olika från individ till individ och hänger förmodligen även ihop med hur länge man gått på testo. Såg ni Thomas Beatie när han var i Sverige? Han har, efter åtta år på testo, tagit en längre paus för att föda tre barn. Han har alltså inte tagit testo på omkring 4 år. Men hans skäggväxt verkar vara rätt intakt och han passerar som snubbe. Han berättade dock att hans röst blivit ljusare.

Om behandlingen för transtjejer inte gör rösten ljusare eller får skäggväxt att försvinna - varför skulle det vara annorlunda för ftms? I det förstnämnda fallet talar vi om personer som gått igenom en maskuliniserande pubertet för att sedan gå igenom en femininiserande. I det andra fallet är det vice versa. Det som testo gör med ens kropp (vare sig det är testo som tillförs eller som produceras av den egna kroppen) verkar sätta rätt djupa avtryck. Har man väl utvecklat skägg så verkar det vara svårt att få tillbaka den mjuka, släta huden.

Kollar man på YouTube-klipp eller om man talar med någon som slutat gå på testo så varierar historierna oerhört. Det enda som verkar gälla för de allra flesta är att man, efter att ha slutat på testo, får tillbaka mensen samt upplever en minskning av acne. Och det verkar vara det. Raggarsträngen som växt fram kan alltså mycket väl vara permanent.

Jag önskar att vi visste mer. Jag önskar att läkarna kunde erkänna att de faktiskt inte har stenkoll. Jag önskar att det fanns lättillgänglig och faktabaserad information om hormonbehandling och kirurgi för transpersoner. Jag önskar att vi slapp pussla ihop våra liv och kroppar genom googlande och bloggar.

Pappa?

Jag vet att jag inte är en typisk transsexuell. För jag ser mig mer som ett mellanting. Förvisso mer som en kille än som en kvinna, men ändå någonting annat. Jag kan inte förklara det, det finns inga ord. Om det var möjligt att ha ett X i passet istället för ett K eller ett M, då skulle jag ansöka om det direkt. Det går ju i andra länder (villkorat på diverse vis) men än så länge inte i Sverige. Jag är dock övertygad om att det i framtiden kommer att vara en möjlighet.

Det svenska språket är oerhört könande. Det finns få könsneutrala titlar, särskilt när det kommer till familj. "Syskon", "barn" och "förälder" går att använda i många sammanhang men hur använder man dem direkt till en person? I många familjer är man titeln, inte sitt förnamn. Ett barn kallar sin förälder mamma eller pappa, inte förälder, i dagligt tilltal. "Jag vill hem till min förälder" eller "hej förälder" är inte vanligt förekommande. "Älskade syster" eller "hej bror" används istället för "mitt älskade syskon" eller "hej syskon". "Barn" är lite enklare. Det kan jag använda i stor utsträckning utan att det blir konstigt eller styltigt i omvärldens ögon.

Jag har inga barn ännu men jag vill verkligen bli en förälder. Och det pågår försök. Frågan är vilken titel jag ska ha. I flera år har jag känt ett enorm motstånd mot titeln "pappa". Jag tror att det handlar om min egen usla relation med min far (han var frånvarande men ändå närvarande och redo att ställa till bråk eller bara uttrycka sig nedvärderande om mig, min mamma eller världen i stort). Det handlar också om att jag i princip inte har någon vän eller bekant som har en god relation till sin pappa. Pappor slår sin barn, pappor är rasister och homofober, pappor visar ingen kärlek, pappor är aldrig hemma. Jag kan helt enkelt inte relatera till en pappa-roll. Att vara en pappa innebär att vara en dålig förälder. Men jag ser ju folk omkring mig som är pappor och som verkar vara något annat än det där som jag växte upp med. Kanske kan man vara pappa på flera olika sätt?

Ett tag övervägde jag att vara en mamma trots min könsidentitet. För mamma är värme och kärlek. Men samtidigt skulle det kännas konstigt för mig. Så jag har funderat på om det går att mynta en könsneutral term. Mappa kanske? Eller förrä? Samtidigt är jag rädd för att inte bli självklar i mitt barns liv. Särskilt om det inte är jag som föder barnet och därmed inte bidrar med en enda ynka biologisk del. Blir jag förälder på riktigt om jag samtidigt dessutom inte förhåller mig till de språkliga regler som finns? Här och nu i Sverige skapas familjer genom biologi och genom språk - om jag vägrar båda, vad händer då? Även om jag rent juridiskt skulle bli en vårdnadshavare, vad skulle hända i kontakt med omvärlden? Och vad skulle barnet tänka när det blir äldre och lär sig att det bara finns mammor och pappor? Faller jag bort då? En av mina stora ångestscenarion är att ha en tioåring som skriker "du är inte min förälder" till mig. För på vissa sätt har ju barnet rätt. Missförstå mig inte: för min del är familj inget som har med biologi att göra. Men jag vet att många andra anser att det är något som hänger ihop. Och tänk om mitt barn blir en sådan som tänker på det sättet? Det skulle vara oerhört smärtsamt.

Jag landar i att nog se mig själv som en pappa trots allt. Men då får jag å andra sidan dåligt samvete gentemot den queera revolutionen. Men märk väl alla queers: jag tänker vara en pappa vare sig det är jag som föder barnet eller ej.

En kvinna och en man

En av mina närmsta vänner är tjej. Vi umgås rätt ofta: reser mycket tillsammans, går ut, äter, shoppar, promenerar... Ja ni fattar grejen. När vi senast reste bort tillsammans blev vi båda väldigt uppmärksamma på hur vi numera blir behandlade. I takt med att jag passerar allt oftare som man förändras nämligen omgivningens inställning även till min vän. Hon, som ofta råkar ut för killar som vill ragga på henne, slapp alla former av flörtande från snubbar. Vår tolkning: vi blev lästa som ett par (eftersom två jämnåriga av olika kön som är ute på en bar tillsammans självklart är kära) och män raggar inte på en annan mans kvinna. Vi slapp också att män la sig i vårt samtal titt som tätt. Hon uppmärksammade även att det konsekvent var jag som fick notan samt frågan "vill ni beställa?" när vi var ute och åt. Flera gånger beställde hon åt oss båda varpå servitören tittade misstänksamt på mig. När jag beställde åt oss båda var det dock ingen som ens höjde på ögonbrynet.
Andra saker som förändrats är att inga män skriker efter oss längre (vare sig det är patetiska försök till raggning eller kommentarer om vårt utseende) och att min vän slipper bli tafsad på. Vi har varit kompisar i över 10 år och under alla dessa år har hon konsekvent varit utsatt för övergrepp av män i det offentliga rummet. Män som tar på hennes bröst, män som klämmer henne mellan benen, män som står och trycker sitt stånd mot henne och andra typer av sexuella övergrepp. Jag har förstått att denna typ av kränkningar är vardag för väldigt många kvinnor. Men när jag numera går bredvid min vän slipper hon allt sådant. För hon har en man vid sin sida. Det är fullkomligt vidrigt att världen ser ut på det sättet.

Könsfascismen - reflektioner jag gör i mina möten med omvärlden

Jag har levt som både tjej och kille (och som en person som är svårplacerad och därmed tvingas lyssna på främlingars analyser av och frågor om min könstillhörighet). Som en person som har gedigen erfarenhet av hur andra människor förhåller sig till en utifrån ens kön kan jag raskt konstatera: det här samhället och många, många människor behandlar män och kvinnor fundamentalt olika. Det var inte en nyhet för mig men trots mina 17 år som uttalad feminist med en tydlig analys av könsmaktsordningen och andra strukturer blir jag fortfarande förvånad över hur stora skillnaderna är. Här är ett fåtal exempel:

• Jag ges mycket mer plats och service. Folk lyssnar när jag talar på ett helt annat sätt. Mina ord väger tyngre nu. Folk ber aktivt om min åsikt i mycket större utsträckning än tidigare och jag blir inte avbruten lika ofta. Och tjejer vill helt plötsligt serva mig på ett helt annat sätt: i jobbsammanhang eller på fritiden så är det plötsligt tjejer som hämtar kaffe åt mig och liknande. Det känns ärligt talat jävligt obekvämt.
•  Plötsligt är jag en helt annan person i relation till min hund. När jag pussar honom på huvudet eller pratar med bebisröst så får jag antingen ett "aaaaaw, vad gulligt!" från tjejer eller ett "va fan, är du någon jävla bög eller?" från alla möjliga. Innan kunde jag gulla hur mycket som helst utan någon som helst reaktion.
• Jag är mer våldsutsatt och råkar hela tiden mucka gräl med andra killar av misstag. Min feministiska strategi om att tränga mig förbi män, putta undan män som står för nära eller att inte be om ursäkt om jag råkar trampa en kille på foten på krogen är plötsligt inte acceptabel. Bara att råka se en annan kille i ögonen kan räknas som en invit till ett bråk. Det är ett helt jävla heltidsjobb att ursäkta sig inför andra män och säga saker som "förlåt mannen, det var inte meningen". Dessutom: helt plötsligt ber män mig om ursäkt när de råkar gå in i mig. Det är något nytt.
• Jag förväntas vara tekniskt kunnig, initiativrik och fysiskt stark. Visst, jag är starkare än innan jag började på testo men det betyder inte att jag alltid vill eller orkar släpa alla mina tunga grejer helt själv.
• Alla argument om hur män och kvinnor i grunden är olika faller platt. Särskilt om hur olika våra kroppar och sinnen är. För en tid sedan var jag med i en tävling där en av grenarna var att dricka tre stora glas vatten på snabbast tid. Jag tävlade mot två tjejer och vann. Efteråt säger den ena till mig att "Jag förstod direkt att du skulle vinna över oss. Ni killar dricker liksom vatten på ett helt annat sätt än vad vi tjejer gör. Ni kan ta in mer, snabbare. Det är något med munnen liksom." Mig veterligen har inte min testosteronbehandling förändrat storleken på min mun eller mitt svalg.
• När jag dj:ar nu för tiden är det mycket färre snubbar som kommer och ska mästra. Plötsligt är jag viktig på ett helt annat sätt och nu kan snubbar fråga om vad det är för låtar jag spelar. Innan låtsades de alltid känna igen allting jag spelade eller dissade hela mitt set.

Den här listan skulle kunna göras lång och jag kommer förmodligen att göra mig ännu fler erfarenheter kring detta. Och jag har mycket att tänka på i relation till att vara en feministisk kille (men mer om det en annan dag). Kontentan av detta inlägg är helt enkelt att människor skapar kön och att det sker dagligen i samtal och genom interaktion. Det har för mig blivit ännu mer tydligt att det är i relationen mellan människor som normer och förväntningar kring kön skapas och upprätthålls. Jag är glad att ha gjort mig den här erfarenheten: jag har en relativt unik chans att få betrakta, uppleva och analysera isärhållandets princip, den heterosexuella matrisen eller vad man nu vill kalla den. Jag tänker förvalta dessa erfarenheter väl och sedan använda dem till att krossa könsmaktsordningens grundvalar.

12 månader på testo

Jag har gått på testo i ett snart ett år. De första månaderna var dosen för låg för mig (läkaren konstaterade att den rekommenderade dosen "förbrändes" alldeles för snabbt av min kropp så jag fick istället börja ta testo var 9-10e vecka istället för var 12e) så det tog ett tag innan det kickade igång.

Så, vad har jag märkt av för skillnader?

Sex/lust: Ja, jag är kåtare. Jag har alltid haft en stor sexlust men det är som att kåtheten kommer lättare och är svårare att "få bort" än tidigare (alltså, jag har extremt svårt att somna om jag blivit uppkåtad på ett eller annat sätt. Jag måste nästan runka för att kunna fungera). Jag kommer mycket lättare också. Jag vet inte vad allt det här beror på. Är det en manlig sexlust? Nej, jag tror inte det. Jag tror att det handlar om att min klitoris har växt: den är enorm! Eftersom den fortfarande växer/påverkas av hormonbehandlingen så är den ovanligt känslig. Jag får dessutom en helt annan typ av stånd med den nu än tidigare. Tror också att det för mig verkligen varit en extra kick i att ha en mer tydlig kuk. Jag gillar det som mina partners kan göra med min klitoris/kuk nu: plötsligt kan jag bli avrunkad/avsugen på ett helt annat sätt. Innan testo-behandlingen var min klitoris väldigt liten. Det är svårt att ta tag om och runka av ett knappnålshuvud. Då är det desto enklare med något som är flera centimeter långt och med en definitivt utökad omkrets.

Kroppsbehåring: Jag har fått hår på mage, ben och bröst. Redan befintlig hårväxt har blivit kraftigare men den som framträtt på överkroppen är, märkligt nog, svart. Min kroppsbehåring på ben och armar är blond som tidigare men denna nya behåring är alltså riktigt mörk. Kruxet med ökad behåring på mage och lår är att jag inte längre vet var jag ska sluta raka (jag tar bort merparten av mitt könshår). Än så länge väldigt lite ökning på rumpan (tack och lov) och ingen hårig rygg i sikte so far. Skäggväxten är, märkligt nog, svart på halsen och på delar av kinderna (rätt mager, inga polisonger än) men blond på haka och överläpp (rätt fjunig). Men jag måste numera raka mig varje dag, annars sticks det rejält. Jag är dock urusel på att raka mig: det blir irriterad och hur jag än gör så missar jag hårstrån. Men övning ger väl färdighet.

Håravfall: Jag inbillar mig att mitt hår är tunnare men det kan vara för att jag är så nojjig över det. Ingen i min omgivning håller med om att jag skulle ha fått tunnare hår. Inga vikar i sikte än i alla fall. Fick nyligen lära mig att håravfall är en permanent effekt: även om jag skulle sluta på testo längre fram så kommer inte håret tillbaka.

Svett: Alltså gud. Ryggsvettet jag har nu för tiden är helt abnormt. Har även mer fotsvett (har inte haft det alls tidigare). Svettas också mer när jag tränar men det är svårt att veta om det beror på testot eller på att jag blivit mer vältränad (om det nu är sant att man svettas mer ju mer vältränad man är).

Humör: Jag har haft många deppiga månader och många ångestfyllda perioder i mitt liv. Det senaste året har legat på medel-ångest. Inte mitt mest harmoniska år men absolut inte mitt värsta. Har sällan behövt ta ångestdämpande medicin.
Jag har hört om transkillar som slutar gråta av testo. Men jag har gråtit. Har också hört om personer som slutar vara arga och som blir mer lugna. Och ja, det här året har varit ett av mina lugnare år men tror kanske inte att det beror på testot. Min slutsats är att mitt humör inte påverkats av hormonbehandlingen.

Värk: Hela mitt liv har jag haft huvudvärk, ryggont samt ont i nacke och axlar. Det har varit bättre det senaste året. Jag tror att det beror på en kombination av att mina bröst har opererats bort, att jag tränat regelbundet och att testosteronet ökat min blodcirkulation/muskeltillväxt.

Röst: Min röst har blivit väldigt mycket mörkare, vilket jag älskar. Att lyssna av sitt gamla talsvarsmeddelande var en kick: jag lät verkligen som en tjej innan och nu låter jag i princip alltid som en kille.

Finnar: I början av hormonbehandlingen hade jag en del riktiga bölder på ryggen men de har lyckligtvis försvunnit. Har fortfarande en del finnar i ansiktet även om det förbättrades avsevärt sedan jag köpte riktiga produkter mot acne på Apoteket och blivit mer noggrann med att rengöra ansiktet både morgon och kväll. Men min hy är fetare, det känns tydligt. Får fortfarande sporadiska finnar på konstiga ställen, som på låret eller armen. Märkligt är att mina pormaskar, som jag innan testot aldrig lyckades klämma eller behandla, plötsligt går att klämma och behandla på ett mer effektivt sätt. Gav upp om dem redan i gymnasiet för att inga produkter hjälpte. Men nu har de minskat, tack vare testot.

Omfördelning av kroppsfett: Har jag inte märkt så mycket av. Min kropp känns ungefär som tidigare och min midja är lika tydligt markerad som innan (insvängd istället för rak).

Ökad muskelmassa: Japp! Även om min kroppsstorlek är samma som tidigare och ser likadan ut så är exempelvis mina lår stenhårda nu: det har byggts muskler där.

Övrigt: Jag tror att jag är varmare nu. Fryser mer sällan. Vilket är märkligt: testo ska ju minska underhudsfettet så jag borde vara kallare. Men kanske har ökad förbränning och blodcirkulation en del i detta?
Mina leder har knakat mer än tidigare under det senaste året men förstår inte hur det skulle kunna vara relaterat till testo-behandlingen.
Min syn har förändrats! För första gången på över 6 år har jag behövt ändra styrkan på mina linser. Enligt min optiker kan hormoner påverka synen både ifråga om astigmatism och närsynthet/kortsynthet.
Det första halvåret fick jag en grövre hals, nästan en tjurnacke. Men det verkar nästan ha gått över, även om nacken är lite grövre än innan testot.
Mitt ansikte ser, enligt mig, likadant ut som tidigare men folk omkring mig menar att jag har fått ett mer markerat käkparti. Själv tycker jag att huden under hakan blivit sladdrigare, men det kan ju vara åldern.

Det här är min könsresa

Jag definierade mig som bisexuell tjej mina första 18 år och det var jag rätt nöjd med. Sen följde två år av könsidentitetskris innan jag slutligen bestämde mig för att jag var flata, punkt slut. Men det var inte helt okomplicerat och jag var usel på att praktisera en lesbisk livsstil. När jag var 24 år snubblade jag över orden intergender och queer och kände att jag hittat hem. Men vid 28 års ålder valde jag ändå att påbörja en könsutredning och fick mindre än 8 månader senare diagnosen transsexualism fastställd - något jag faktiskt inte riktigt trodde skulle ske eftersom jag inte ser mig som själv transsexuell. Men jag välkomnade diagnosen som jag trots allt var ute efter att få eftersom ville ha tillgång till vård. Jag har i flera år vetat att jag vill genomgå en mastektomi medan jag var lite mer osäker på hormonbehandling. Men jag valde ändå att påbörja den och det kändes rätt bra.
När det gäller juridiskt kön hoppas jag innerligt på att Sverige ska införa en tredje könskategori. Jag ser mig oftast som något annat än man eller kvinna. Jag är en sorts icke-kvinna. Är mer kille än tjej. Ibland definierar jag mig som transkille och trivs rätt bra med det just nu. Men kön är föränderligt och jag kommer säkert inte vilja bli läst som kille resten av livet. Androgynitet och intergenderbegreppet är det jag, trots min diagnos och hormonbehandling, identifierar mig mest med. Men som det ser ut idag i Sverige måste man vara man eller kvinna och då känns det mer rätt att vara kille. I alla fall när det kommer till mitt namn och hur andra uppfattar mig. I vissa stunder känner jag mig verkligen som en kille (hur nu det kan förklaras).
Jag ser det inte som att jag har slutat min resa eller att jag nu skulle stanna i den här könsidentiteten resten av mitt liv. Nej, kön är föränderligt och det är jag med. Det enda jag vet är att jag är queer och att kön är stort och viktigt men samtidigt ingen sanning.